Ansvar i samband med förhandling

När avtalsförhandlingar inleds är ingen av parterna skyldig att sluta avtal. Vardera parten står för sina egna förhandlingskostnader samt för risken att inget avtal kommer till stånd. Båda parterna har i regel samma intresse av att förhandla och utreda om det finns vilja och förutsättning för att sluta ett bindande avtal. Ansvar för förhandlingskostnader och strandade förhandlingar uppkommer egentligen enbart i fall då en av parterna medvetet och med uppsåt eller genom vårdslöshet orsakar den andra parten kostnader med anledning av förhandlingarna.

Eftersom båda parterna i regel har samma intresse av en ändamålsenlig förhandling är utgångspunkten att förhandlingarna ska bedrivas i enlighet med god affärsmoral och ”med gott uppsåt” (eng. in good faith). Vad det konkret betyder går inte att definiera entydigt och det är lättare att säga hur förhandlingar inte ska bedrivas. Att till exempel avsiktligt eller vårdslöst vilseleda eller lura sin förhandlingspart till att dra till sig onödiga förhandlingskostnader accepteras oftast inte. Se vidare [Hur förhandlar man?]⁠.

Ersättningsansvar i samband med förhandlingar kan motiveras med syftet att skydda parternas förtroende. Ju längre förhandlingarna pågår desto större blir parternas lojalitetsplikt gentemot varandra. I praktiken innebär lojalitetsplikten att parterna ska agera på ett redligt och hederligt sätt i förhandlingarna. I vissa fall kan lojalitetsplikten till exempel anses motivera en skyldighet för den ena parten att förse den andra med viss information och därigenom ge den andra parten en möjlighet att begränsa sina kostnader. En sådan informationsskyldighet kan aktualiseras särskilt om den ena parten har mycket mer information än den andra.

Förhandlingar som bedrivits vårdlöst kan föranleda ersättningsskyldighet. Den part som är skyldig till att ett avtal inte kan träffas trots förhandlingarna kan bli skyldig att ersätta den andra parten för kostnader som uppstått på grund av förhandlingarna.