Ansvar

I internationella avtal kan man som utgångspunkt anta att det för nästan alla typer av avtal och köp finns någon lag eller tillämplig rättspraxis. En annan utgångspunkt är att den avtalspart som brutit mot avtalet är skyldig att ersätta all skada som orsakats den andra avtalsparten, om man inte kommit överens om några ansvarsbegränsningar. För att göra det enklare att förutse vilket ansvar en part kan komma att åläggas är det bra att avtala om ansvar och ansvarsbegränsningar.

Parterna kan i avtalet även förutse sådana situationer då de avtalsenliga förpliktelserna har uppfyllts sakligt och enligt överenskommelsen men skadeståndsanspråk riktas mot köparen (till exempel en återförsäljare) senare på grund av att varan orsakat skada på en utomstående tredje part (en person eller annan vara, det vill säga produktansvar) eller på grund av att varan kränker till exempel någon annans varumärke eller upphovsrätt. Parterna kan avtala om hur ansvaret ska fördelas och hur man ska gå till väga vid sådana situationer. Däremot är vissa produktansvarsregler tvingande och kan alltså inte avtalas bort. Parterna kan heller inte genom sitt avtal begränsa ansvaret gentemot en tredje man för skador som uppstår på grund av kränkning av till exempel varumärke eller upphovsrätt.

När man avtalar om ansvar bör man komma ihåg att avtalets värde och det skydd som avtalet ger är lika stort som motpartens ekonomiska bärkraft.  För att få ett bättre skydd och garanti för avtalsförpliktelserna kan det därför bli aktuellt att ett moderbolag eller till och med en bank ställer någon form av garanti för avtalets uppfyllande.

Den part som påtalar ett avtalsbrott bör som bevis så fort som möjligt reklamera. Avtalet kan innehålla bestämmelser om hur en reklamation ska göras, det vill säga hur den ska sändas till motparten. Enligt CISG, konventionen om internationella köp av varor, gäller en yttersta tidfrist på två år inom vilken en reklamation ska göras för att rätten att åberopa ett fel inte ska upphöra.