Dröjsmålsränta

Ifall en avtalspart är sen med betalningen har mottagaren av betalningen normalt sett rätt till dröjsmålsränta. Dröjsmålsränta regleras i räntelagen. Räntelagen är inte tvingande i alla delar, vilket betyder att parterna kan ha valt att i avtalet reglera dröjsmålsräntan på ett sätt som avviker från räntelagen. För näringsidkare i deras yrkesmässiga verksamhet är räntelagen däremot i vissa delar tvingande eller ställer krav på att borgenären uttryckligen ska ha godkänt avsteg från räntelagen. Rätten till dröjsmålsränta kan exempelvis inte avtalas bort i ett sådant fall.

Om en skuld inte betalas senast på förfallodagen ska dröjsmålsränta betalas på skulden från förfallodagen fram till att betalning sker. Om ingen förfallodag har angetts ska dröjsmålsränta betalas från och med den dag som infaller trettio dagar efter det att säljaren, eller den till vilken betalningen ska göras, framställt krav på betalning. Dröjsmålsräntan enligt räntelagen är Riksbankens referensränta plus åtta procentenheter.

Enligt räntelagen kan en dröjsmålsränta jämkas om gäldenären är en fysisk person som på grund av sjukdom, arbetslöshet eller liknande omständighet som gäldenären inte själv kunnat råda över, varit förhindrad att betala i rätt tid och det därför skulle vara oskäligt att kräva full ränta.