Arbetsrättslig lagstiftning

Den arbetsrättsliga lagstiftningen är i egenskap av skyddslagstiftning till stor del tvingande till medarbetarens fördel. Det betyder att arbetsgivaren och medarbetaren i regel inte kan avtala om sämre villkor för medarbetaren än vad lagen anger. Den arbetsrättsliga lagstiftningen ger med andra ord en miniminivå avseende anställningsvillkoren.

Av de arbetsrättsliga lagarna framgår om bestämmelserna är tvingande eller om det är tillåtet att frångå bestämmelserna genom det enskilda anställningsavtalet, kollektivavtal eller annan lagstiftning.

Vissa lagregler är delvis tvingande (semidispositiva) och får frångås endast genom kollektivavtal. Ett exempel på en sådan regel är 22 § anställningsskyddslagen (LAS) avseende turordning. Huvudregeln är att arbetsgivare vid uppsägning är skyldiga att strikt följa turordningsreglerna men kollektivavtal kan innehålla regler som avviker från turordningsbestämmelserna i LAS.

De vanligaste lagarna som reglerar anställningsförhållandet är anställningsskyddslagen, medbestämmandelagen, semesterlagen, arbetsmiljölagen, arbetstidslagen, dataskyddsförordningen och diskrimineringslagen. Särskilda regler för vissa typer av anställningar finns i till exempel lagen om offentlig anställning och sjömanslagen.